Jag är inte frisk
För jag har fortfarande diagonoser och doktorer och mediciner.
Kanske borde jag bejaka mitt sjuka huvud och anmäla mig hos soc som psykstörd och inkompetent.
Har jag tur kanske de placerar mig i en liten källare där jag får perforera papper varje dag i tvåhundra år tills jag får den där psykosen jag så länge väntat på, och sticker perforeringskniven i halspulsådern på min förmyndare.
Då kommer mitt fall blir uppmärksammat hos kvällspressen, och fosterlandet kommer förfasas över
den svenska psykvårdens fel och brister, och så kommer de skylla på varandra, och sen är allt glömt.
Nämen serri. Jag är feg. För varje dag blir jag bara fegare.
Och nu börjar päronen ställa ultimatum.
Jag bli spyfärdig och yr varje gång de påminner mig om mitt passiva tillstånd. De peppar mig inte,
de trycker mig längre ner. Snart vågar jag inte gå ur huset ens.
Snar, ska jag. Imorgon kanske. Eller nästa vecka. Jag vågar inte.