Ett minne #1
Jag hade hoppat
upp på köksbänken, ni satt bredvid och nedanför och lät röken strila uppåt. Fläkten var igång, men kanske mest för syns skull, ingen orkade ju egentligen luta sig framåt. Jag läste högt för er, försökte förklara att
allt jag skriver är om er, ni nickade och förstod. Tror jag, tror ni.
Ute möter snörök nya halsbloss, steg för steg genom stormen mot döden
men hand i hand med varandra.
Ensamma tillsammans, ja.
Tappa blod
Jag hatar att inte veta varför.
Idag fick jag panik på offentlig plats, det var faktiskt länge sedan nu. För att vara jag, alltså.
Det var sjukhus och ändrade vägar, kulvertar och trappor och mitt bland alla vardagligt målmedvetna fulkomligt normala människor stod jag och visste inte var jag skulle gå. Så jag stannade vid en dörr och stod där tills mamma kom och hämtade mig.
Vuxen och handlingsförlamad av panik. Ekvationen går inte ihop, inte i mitt huvud.
Fast där är det sällan något gör det alls.
Men jag kom fram till kemlab i alla fall och lämnade en del av mig själv till stadens största institution.
På måndag får jag telefonsamtal, provsvar och recept. Jag ska få medicin mot min labila personlighet.
Jag vet inte vad som kommer att hända sen, men jag hoppas ju såklart på något bättre än det här.
Jag hoppas jag slipper vara rädd.