två listor
Jag läser mycket om listor nu, så jag blev inspirerad och gjorde två egna:
SAKER SOM GÖR MIG GLAD:
- Mina småsyskon
- Oväntade telefonsamtal från någon jag saknar
- Sortera i min bokyhlla
- Få komplimnager från främlingar
- Bli bjuden på öl
- Åka tåg
- Tanter med rullatorer
- Små gubbar med keps
- Ekologisk mat
- Kyssar
- Demonstrationståg
- Hålla i våra kaniner
- Motbevisa auktoriteter
- Kaffe
- Lussekatter
- Smart punk
- Gamla människor som dansar
- Snälla busschaufförer
- Gnuer
- Blandband
- Retroklänningar
SAKER SOM JAG KÄNNER OBEHAG INFÖR (OGILLAR):
- TV-reklam
- Mårror
- Tivolin
- Djupt vatten
- Stegar
- Religion
- Spya
- Förlossningar
- Carola
- USA
- Konserveringsmedel
- Rutten frukt
- Överrörliga leder
- Tidens slut
- Evigheten
- Skolsystemet
- Alla andra system
- Matematik
- Privatiseringar
Det är fler saker som är bra än som är dåliga.
Det måste ju betyda att saker kanske inte är så illa som det verkar. Eller?
dagboken 2007-09-07
07:50
Idag kanske jag borde stanna inne med mina böcker
Vaknar i persikoljus med illamående.
Skolfoto om tre timmar. Alltid samma uppgivenhet.
"jaha, jag är visst fortfarande ful."
Idag kanske jag borde stanna inne med mina böcker
och kaffekopper och cigaretter. Leka Paris på hösten, fastän jag aldrig varit där.
(men det är också därför jag leker.)
Det känns som att det flaxar varningstrianglar i magen
dagboken 2007-09-06
08:06
Vaknar till Pavarotti och traktorer.
Det blåser mycket idag, jag borde gå nu.
Ny stickning i bröstet. Jag känner inte igen den.
22:58
Somnar med Steven Patrick mot mina hjärtslag.
Om tystnad kunde döda så skulle den göra det inatt.
dagboken 2007-09-05
18:07
Jag skulle vilja veta vad som händer åtminstone i mitt eget huvud, vilka monster som infiltrerar min hjärna, bygger bo i mina vener och kastar sopor i artärerna.
Vad det är som raserar väggarna i mitt hjärta, skapar större hålrum, spelrum för sina ekon.
Vad det är som håller mig vaken varje natt.
22:29
oron blir påtagligare; tomheten borde vara här nu,
vad är inte fel?
är det så här det ska kännas
utan tomhet men inte ifylld, dagarna blir dominerade av skola,
hastiga umgängen och sömn.
jag orkar inte mer. förr när jag var tom orkade jag bara allt annat.
jag var tyngre i stegen, sotigare i sinnet, men vardagen kändes med meningsfull då, sysslosam.
jag hatar ju rutiner, varför tar jag del av den här? är det nollpunkten jag har nått, det ultimalt normala varandet?
ett ingenting. (ingen-ting; icke-objekt; anti-existens; och sedan?)
inga extra slag i bröstkorgen, inga mardrömmar och dagmonster och ingen handlingsförlamning
eller hjärnkollaps, cellkallops.
ingen ångest ska jag inte skriva om, för vargen kan komma när som helst.
den självklara frågeställningen: vad var det bättre varandet? likgiltigheten, tomheten som resonerade i hela kroppen och ibland blixtsnabbt förvandlas till åskväder och hjärnstormar, det mer händelsefulla och rutinlösa?
eller nollningen, icke-intresset för världsnyheter, navelskåderiet, rutinerna men lugnet?
(inte fan blir det någonsin riktigt bra, det räknar jag inte med, det här är kanske bara en paus
i den diagnostiserade paniken...)
Ett minne #2
Somna med armarna kring någon annans hals,
vakna mitt i natten intill en naken överkropp
och med ett hjärta mot örat somna om.