Kaninsorg
Det blev dramatiskt på Norrgården.
Jag och Femman skulle könsbestämma våra kaninungar. Glada i hågen öppnade vi buren.
Där låg kaninmamman blodig och likstel. En av ungarna satt på hennes mage och kikade nyfiket på oss.
Det blev Femmans först möte med döden, om man bortser från alla dessa fåglar som då och då likt kamikazepiloter störtar mot våra fönster med huvudet före.
Han grät såklart. Jag och Mamman gjorde i ordning en liten temporär grav åt kaninmamman. Vi la henne under en gran och täckte över med grenar och snö. Rävfamiljen vid Prästsjön kommer att bli glada och mätta.
Jag tror inte att barn ska skyddas från döden. Det är ju klart att man vill skydda sina små från smärta, men att försöka skydda dem från det mest naturliga av allt, det går inte. Och jag tycker inte att barn ska få se på bilder av sönderslitna palestinska kroppar, eller spela vidriga skärmspel som går ut på att radera "fiender", men någon gång måste man börja fundera på det här med livets början och slut och fortsättning. Man ska begrava fåglar och humlor och katter och rävar, trösta och tala om saken. Barn är inte dumma. De lever, och ska dö. Som allt annat.
Amerikanska filmproduktionsbolag är mästare på att dölja döden. Och om någon dör, så regnar så alltid. Konsekvensen blir allt som oftast hämndbegär hos huvudpersonen. Jag tror inte att det är nyttigt någonstans.
De flesta dödar går inte att hämnas. Om man hämnas en död, så är döden fel.
Döden är inte fel. Den är sann.
Tillbaka till kaninerna.
Vi hade alla hårbollar i samma bur, både ungar och pappan och mamman. Och ja, det var dumt, men skyll inte på mig. Jag skyller på mina slöa päron, det kan ni också göra.
Så förmodligen var det kaninpappan som bet ihjäl kaninmamman. Han försökte nog ge sig på ungarna, och mamman försvarade dem nog utifrån sin modersinstinkt. Det är inte barbariskt, det är naturligt. Ungefär som heterosexualitet. Eller patriarkatet.
Nu har vi byggt en ny bur åt ungarna. De är alla honor och mår bra och är söta.
Slutet gott.
Hipp hopp hurra
Nu har jag fått bettskena. Jag känner hur jag sakta men mycket säkert förs bakåt i tiden.
Jag fick även en gipsavgjutning av mina gaddar. Woho! Sånt kan man skrämma grannbarnen med.
Igår kände jag mig intellektuell i överkant när jag barrikerade ett bord på bibblan med fyra antologier om svensk teaterhistoria, en essä om politisk konst och tre manus av Dario Fo. Fast det är nästan bara yta. Nästan.
Jävla PA100. Det ser bra ut utåt, men jag har egentligen ingen aning om vad det är tänkt att jag ska göra.
Så jag läser lite, tänker lite, och lägger sedan allt åt sidan för att roa mig med annat. Typ kaffe med Elisabeth som har skaffat en blogg! Hurra!
Usch, min formuleringsförmåga ligger på is idag. Bäst att jag slutar innan något obehagligt händer. Stavfel till exempel. Huvva.
Nu väntar jag på att en högre makt ska lösa mitt dilemma.
Antingen åka hem, kolla på Star Wars, äta vegankladdis
eller inte åka hem, träffa Alex, dricka kaffe som jag inte har råd med.
Ack, är det så här livet ska vara när man lever i ett i-land?
Jag fick även en gipsavgjutning av mina gaddar. Woho! Sånt kan man skrämma grannbarnen med.
Igår kände jag mig intellektuell i överkant när jag barrikerade ett bord på bibblan med fyra antologier om svensk teaterhistoria, en essä om politisk konst och tre manus av Dario Fo. Fast det är nästan bara yta. Nästan.
Jävla PA100. Det ser bra ut utåt, men jag har egentligen ingen aning om vad det är tänkt att jag ska göra.
Så jag läser lite, tänker lite, och lägger sedan allt åt sidan för att roa mig med annat. Typ kaffe med Elisabeth som har skaffat en blogg! Hurra!
Usch, min formuleringsförmåga ligger på is idag. Bäst att jag slutar innan något obehagligt händer. Stavfel till exempel. Huvva.
Nu väntar jag på att en högre makt ska lösa mitt dilemma.
Antingen åka hem, kolla på Star Wars, äta vegankladdis
eller inte åka hem, träffa Alex, dricka kaffe som jag inte har råd med.
Ack, är det så här livet ska vara när man lever i ett i-land?
Hon blir grå
Inte ens kombinationen festival+fylla+hångla känns roligt. Mest lerigt.
Jag vill bara lyssna på gubbrock i mörka källare.
Roten börjar utifrån
Jag har fått en till diagnos. Eller, nästan i alla fall. Jag ligger i förstadiet till social fobi.
Jag har ju noll problem med att ställa mig på en scen och blotta min själ för 500 främlingar, men när det kommer till att lämna mobilen på lagning eller köpa nötter på Hemmis eller fråga busschauffören om vägen, då tar det tvärstopp.
Psykologen säger att det är bra att jag är medveten om mina hinder och fobier. Då har vi något att jobba med.
Men nu vet jag inte vad som är diagnos och vad som är spöken.
Jag var hos tandläkaren idag. Jag har aldrig varit rädd för tandläkaren, men i morse blev jag plötsligt panikslagen och ville absolut inte gå dit. Samtidigt vet jag att jag måste dit, och jag är ju inte rädd, egentligen.
Psykologens ord smög igenom min hjärna hela vägen på väg till tandläkaren. Social fobi.
Jaha, då vågar jag ju tydligen inte sånt här. Bäst jag blir rädd. Eller?
Nu, en timme efter tandläkarträffen sitter jag på biblioteket och vet inte var jag ska.
Nu är jag rädd på riktigt. Jag har glömt att ta medicinen. Helvete. Allt kan gå fel.
Det blir så tydligt när jag svackar. Jag har inte köpt någranya kläder på jagvetintehurlänge,
minst tre, fyra månader. Min politiska ställning gör det också oförsvarbart att handla på Sveriges största klädkedja.
Men, på något sätt så hann jag inte ens fundera över moralen innan jag stod utanför butiken med ett CoS-designat linne och ett ännu tommare konto. Jahapp. Jag gick vidare i gråskalan.
Om en timme slutar Alex. Han ska få en fin blandskiva av mig.
Jag har saknat honom. Jag har saknat de flesta under den här månaden då jag inte har träffat någon utanför skolan. Men jag har behövt det.
Jag kanske börjar komma tillbaka nu, men jag lovar inget. Som vanligt.
Jag har ju noll problem med att ställa mig på en scen och blotta min själ för 500 främlingar, men när det kommer till att lämna mobilen på lagning eller köpa nötter på Hemmis eller fråga busschauffören om vägen, då tar det tvärstopp.
Psykologen säger att det är bra att jag är medveten om mina hinder och fobier. Då har vi något att jobba med.
Men nu vet jag inte vad som är diagnos och vad som är spöken.
Jag var hos tandläkaren idag. Jag har aldrig varit rädd för tandläkaren, men i morse blev jag plötsligt panikslagen och ville absolut inte gå dit. Samtidigt vet jag att jag måste dit, och jag är ju inte rädd, egentligen.
Psykologens ord smög igenom min hjärna hela vägen på väg till tandläkaren. Social fobi.
Jaha, då vågar jag ju tydligen inte sånt här. Bäst jag blir rädd. Eller?
Nu, en timme efter tandläkarträffen sitter jag på biblioteket och vet inte var jag ska.
Nu är jag rädd på riktigt. Jag har glömt att ta medicinen. Helvete. Allt kan gå fel.
Det blir så tydligt när jag svackar. Jag har inte köpt någranya kläder på jagvetintehurlänge,
minst tre, fyra månader. Min politiska ställning gör det också oförsvarbart att handla på Sveriges största klädkedja.
Men, på något sätt så hann jag inte ens fundera över moralen innan jag stod utanför butiken med ett CoS-designat linne och ett ännu tommare konto. Jahapp. Jag gick vidare i gråskalan.
Om en timme slutar Alex. Han ska få en fin blandskiva av mig.
Jag har saknat honom. Jag har saknat de flesta under den här månaden då jag inte har träffat någon utanför skolan. Men jag har behövt det.
Jag kanske börjar komma tillbaka nu, men jag lovar inget. Som vanligt.