Ett minne #1
Jag hade hoppat
upp på köksbänken, ni satt bredvid och nedanför och lät röken strila uppåt. Fläkten var igång, men kanske mest för syns skull, ingen orkade ju egentligen luta sig framåt. Jag läste högt för er, försökte förklara att
allt jag skriver är om er, ni nickade och förstod. Tror jag, tror ni.
Ute möter snörök nya halsbloss, steg för steg genom stormen mot döden
men hand i hand med varandra.
Ensamma tillsammans, ja.
Kommentarer
Postat av: Frida
Jag minns det också
Trackback