dagboken 2007-09-05

18:07
Jag skulle vilja veta vad som händer åtminstone i mitt eget huvud, vilka monster som infiltrerar min hjärna, 
bygger bo i mina vener och kastar sopor i artärerna.
Vad det är som raserar väggarna i mitt hjärta, skapar större hålrum, spelrum för sina ekon.
Vad det är som håller mig vaken varje natt.


22:29
oron blir påtagligare; tomheten borde vara här nu,
vad är inte fel?
är det så här det ska kännas
utan tomhet men inte ifylld, dagarna blir dominerade av skola,
hastiga umgängen och sömn.
jag orkar inte mer. förr när jag var tom orkade jag bara allt annat.
jag var tyngre i stegen, sotigare i sinnet, men vardagen kändes med meningsfull då, sysslosam.
jag hatar ju rutiner, varför tar jag del av den här? är det nollpunkten jag har nått, det ultimalt normala varandet?
ett ingenting. (ingen-ting; icke-objekt; anti-existens; och sedan?)
inga extra slag i bröstkorgen, inga mardrömmar och dagmonster och ingen handlingsförlamning 
eller hjärnkollaps, cellkallops.
ingen ångest ska jag inte skriva om, för vargen kan komma när som helst.
den självklara frågeställningen: vad var det bättre varandet? likgiltigheten, tomheten som resonerade i hela kroppen och ibland blixtsnabbt förvandlas till åskväder och hjärnstormar, det mer händelsefulla och rutinlösa?
eller nollningen, icke-intresset för världsnyheter, navelskåderiet, rutinerna men lugnet?
(inte fan blir det någonsin riktigt bra, det räknar jag inte med, det här är kanske bara en paus 
i den diagnostiserade paniken...)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback