Nu måste jag få hylla
en gång (och förhoppningsvis blir det fler). Jennie är en sån där människa jag ibland blir vansinnigt avundsjuk
på, helt enkelt eftersom hon har ett mycket estetiskt sinnelag och en fantastisk känsla för färger.
Om man vill titta på fler av Jennies bilder kan man kika här.
Jag hoppas innerligt att vi någon gång får möjlighet att ses.
(självklart är även detta en bild av Jennie. jag frågade inte, men jag hoppas det är ok?)
det var radion
ett ämne som faller mig i smaken. Snacket gick om estetik och ordningar och bokhora.
Och, om boken man önskar hade skrivit. Folk på stan svarade så tråkigt, tycker jag. Det var mest
snabba pengar och trollkarlar de ville skriva om. Själv hade jag svarat att jag vill vara
en fusion av Sara Lidman och Martina Lowden. För jag vill ju det, så gärna så hjärna.
Jag vill skriva, jag vill upptäcka språk, jag vill älska böcker.
Jag skriver, jag upptäcker språk, jag älskar böcker.
Min största skräck är att förlora den lusten, för då har jag
inte mycket kvar. Alls.
Nu ska jag ragga upp nån som vill väsnas på scen med mig. Fortsättningen rafflar vidare.
visdomar vissa dömer
Lägg inte handen på varma plattan
Spotta inte i motvinden
Släck dina ljus
Sol kommer efter regnet
Var mot de som du vill ska vara mot dig själv
Tillägg:
Folk är ju faktiskt dummare i sina huvuden än vad jag är i mitt
nonsens och no sense
Följ inga andras vägar
Väg dina ord med silversked
Kedja ditt hjärta till det som är närmast
Stanna i bilen när du inte vill hem
Hämnas mot de som har det bättre än du
Dulika ord är ej att betinga
Inga anagram bakom dessa väggar!
(Alltså, om jag var Elis Eriksson. Om.)
Det kniper och drar
Men, nu sitter jag här, kaffedarrig och förtryckt av min egen hjärna och tänker att
"NÄE, JAG ÄR FÖR DUM I HUVET FÖR ATT GÖRA NÅGOT ALLS DET ÄR BÄST JAG FORTSÄTTER GÖRA INGENTING".
Jag är så less.
(och vad roligt det måste vara för mina cirka två läsare att läsa om att jag inte gör nånting. skitaroligt.
tyvärr har ni själva valt att lägga er dyrbara tid på mig, så jag vägrar erkänna mig själv återbetalingsskyldig.
du är skyldig. skyll dig själv.)
Dagens Nyheter är inte mina vänner
Bland annat skrivs det att "man kan tycka att det är dags för dessa tonåringar att lära sig stå ut med
att vi lever i en demokrati och en rättsstat där det både finns ett knippe regler
vi tillsammans kommit överens om och en poliskår som anförtrotts ett våldsmonopol."
Öh, ursäkta men har ni inte missat något? Kanske att dessa tonåringar inte vill vara med i den demokrati
och rättstat som några andra har skapat åt dem? Kanske har dessa tonåringar något att säga?
Kanske har dessa tonåringar inte har något annat sätt att få sina röster hörda?
Det är jävligt lätt att vara följa lagen när man själv har skrivit den. Det är också lätt
att surt snegla på dessa tonåringar om man själv är ledarskribent på Sveriges största dagstidning,
om man får rösta, om man av andra anses vara intellektuell, om man själv aldrig ens reflekterar över sitt eget välstånd.
Om vi verkligen lever i en demokrati ska man inte riskera att bli spöad av polisen för att man skriker ut sin åsikt.
Det är en sak att polisen kanske hindrar folk från att slå varandra, men ingen människa
ska vara rädd varken för sitt eget lands demokrati, rättstat eller poliskår.
Det är auktoriteten som ska vara jävligt orolig,
för åtminstone jag kommer aldrig stå ut med att leva i ett kapitalistisk, odemokratiskt och orättvist land.
Familjefest
av motsatt kön den här veckan) om jag har haft samlag. Det tyckte jag var äckligt.
Sen skulle jag förklara blommor och bin för Trean (14). Det tyckte han var äckligt.
Då sa min mor något jättesnuskigt som jag inte ens vill referara till. Det tyckte
samtliga barn var så äckligt att vi nästan dog och kräktes.
Vi är ju inte jättesnuskiga egentligen, det är bara ibland
som vi kollektivt spårar ur. För det mesta klarar vi av att skärpa oss.
Alltså, så att ingen ska tro att vi är konstiga eller liknande.
En kines ringde mig igår. Han vill att jag ska prata på en scen med ett
gäng skådespelare och musiker i november. Kan bli kung. Raffl. forts.
För jag vill rocka
Jag ska vara där, du kan vara fyrkant.
jag är den som sover
Trodde jag. Men vädret blev så fint att jag bara måste hem och göra äppelpaj.
Så det kan gå! Alltså, livet.
part time lover, full time friend
Släpp mig inte.
puppelblast
idag är det kul! Och vi rullar.
det självklara behöver inte förklaras
Jag är en vuxen nu.
På måndag ska jag till arbetsförmedlingen, annars
kastar mina föräldrar ut mig.
Får jag bo under någons säng ett tag?
Gymnasieflash
Asså, de här estetiska mediabrudarna med sina skitdyra kameror och feta objektiv
och fräscha skor och trendiga axelväskor och aromatiskt doftande armhålor,
hur fan har de råd med sina prylar? Inte ens när jag sålde min själ till ett telefonförsäljar-
företag hade jag råd med sånt. All inkomst gick till alkohol, dyrt kaffe och cigg.
Jag känner mig gammal och illaluktande.
Pia laddar sina vapen
av en natts sömnlöst pillande. (+ fyra till i varierande storlek)
PASSAREJ!
SXE FOR LIFE AND DEATH
Jag kom inte fram till något, förutom att folk med för mycket ideologi är läskiga.
Och att vegan.nu har skitroliga forum.
ack, dessa dagar, som aldrig blir mer än ett minne
post/pre/NU
så kan jag bara konstatera att näe, jag vill inte vara snygg. Och jag vill inte ha nya skor.
Jag vill inte läsa trendtidningar eller modebloggar, och jag vill inte lukta gott.
Jag vill heller inte veta vad höstens färger är.
För ungefär ett år sedan var jag ju som dem, och tack gud att det är över.
Jag kan inte på något sätt sakna min åtsnörda 50-talsmidja, mina strumpbyxor
eller mina hårda skor. Paketeringen var ett uttryck för något annat,
och detta något vill jag aldrig uppleva igen. Mitt liv gick ut på destruktivitet i dess
mest civiliserade form med fransk kedjerökning, hjärtatpågolvetindiepop
och mängder av alkohol. Det var Morrissey och rödvin och så egocentrerat att
till och med Carola skulle bli avundsjuk.
Så tack jesus elller kungen eller vem det nu är som bestämmer, tack för att det är över.
Nu lyssnar jag på sånt som faller mig in, och inte det som
faller pretentiösa indiekillar i smaken. Jag klär mig i det som ligger närmast,
och inte det som ligger på fashionistornas vill-ha-lista. Jag dansar inte längre parningsdanser
på överfyllda electroklubbar, på sin höjd drar jag en schottis när humöret stämmer.
Det är roligare och mer kreativt att vara arg än ledsen, och jag tycker bättre om
d-taktsmangel än vad jag någonsin gjorde om handklapp.
Jag skiter i att jag inte hör vad de sjunger, de är så arga att det blir bra ändå
(bror trean angående umeåHC)
Aforismer och annat
Jag vill inte skriva ännu ett blogginlägg om hur jag vaknar med ångesten, jag börjar blir jävligt less
på mitt eget gnäll. En utväg kanske vore att ta sig i kragen, skicka iväg den där traderaskiten,
städa rummet och låta universum sköta resten. Men bara för att det är möjligt
betyder det inte att jag kommer göra det, HA!
Aforismen, då: Namnet. Det räcker för att jag ska börja fånle och tro att jag är någon.
Jag vill ha sällskap.
Pärlband
another song for you
är nog den enda i byn som är hemma nu. Som en väktare,
kanske. Inget hus är bortglömt. Katter runt knuten. Lakritste.
Det ömmar i armbågen.
Åh, förresten, sa jag att Sture Allén är den nya bästa kompisen?
Varför? Jo, därför: Svenska Ordbokens exempelmeningar;
Det finns viktigare saker att tänka på än vad allting kallas.
Hurra för mig! Och den andra.
Nu satt jag här tyst och stilla när jag plötsligt känner något som luktar illa
med tovor i hår och vackra lår kommer frände och besöker mig, fyller min kopp muntrar mig opp och tar mitt intellekt till världens ände.
Jorunn är kvinnan, riddaren, Norrlänningen och härskarinnan. Med bröst utav stål, iförd tröjor med hål fyller hon mitt hjärta och sinne.
Och sen sa jag:
wöö wöö
Lo har alltid te och kaka
och jag får av henne smaka
oavsett min stil och doft
är jag hennes ludentoft
jag gillar också jättar
Ingen förlorad son
Hon brukade vara den enda som betydde något, och nu, ja.
Nu. Jag minns inte vad det var vi hade, men jag sjunger för henne ändå
she's not in your history books/lost her mind, kept her looks
down beneath the radar sreen/she's lit up like gasoline
been through a million kicks/looking for the one that sticks
never would've known it then/i might not see her again
Det här är du, han berättar om dig
och jag tror att det var länge sedan du hörde mignow you live in the trees and salty seas
tripping out in the blue skies
you shut the door on everything
too busy getting high
and me, just another dream theory
lost inside your eyes
det vänder
Jag är bäst trallalala! Visserligen var det en telefonsvarare i andra änden v tråden, men det gör inget för jag VÅGADE RINGA! Imorgon ska jag ringa igen. HAHAGHAHHAHAHAHAHHA!
Jag är inte frisk
För jag har fortfarande diagonoser och doktorer och mediciner.
Kanske borde jag bejaka mitt sjuka huvud och anmäla mig hos soc som psykstörd och inkompetent.
Har jag tur kanske de placerar mig i en liten källare där jag får perforera papper varje dag i tvåhundra år tills jag får den där psykosen jag så länge väntat på, och sticker perforeringskniven i halspulsådern på min förmyndare.
Då kommer mitt fall blir uppmärksammat hos kvällspressen, och fosterlandet kommer förfasas över
den svenska psykvårdens fel och brister, och så kommer de skylla på varandra, och sen är allt glömt.
Nämen serri. Jag är feg. För varje dag blir jag bara fegare.
Och nu börjar päronen ställa ultimatum.
Jag bli spyfärdig och yr varje gång de påminner mig om mitt passiva tillstånd. De peppar mig inte,
de trycker mig längre ner. Snart vågar jag inte gå ur huset ens.
Snar, ska jag. Imorgon kanske. Eller nästa vecka. Jag vågar inte.
Du kanske inte förstår
Om du har sett filmen så kan du ju höra av dig, så får vi tala om saken.
Vi kan börja så här, med att jag säger
"Du vet, där i början, när han sträcker ut handen är det som han sträckte sig in i mig.
Så mycket känner jag, precis då."
Sen lyssnar vi.
Konsekvenser
2. Æter man mandeln så får man andnød
3. Glømmer man bort att æta så blir man jættehungrig och jættesur
4. Lægger man handen på spisplattan så gør det ont på handen
Och allt detta har jag lyckats gøra inom loppet av en halv dag.
den idylliska morgonen i trondheim
Beslutar mig før en tur runt huset, jag har ju inte sett hela utifrån. På baksidan hittar jag ett gigantiskt plommontræd,
øverfullt av mogna plommon. (Det finns ett fantastiskt æppeltræd och tre vinbærsbuskar, men det handlar inte om dem nu.) matnørden i mig vaknar till liv och børjar spritta av glædje. Lyckobubblig plockar jag raskt två korgar fulla med plommon. Och nær jag hænger dær i trædet stiger solen och lyser upp fjorden. Det skulle kunna vara værre.
Nu skall gøras kompott! Jag och mor hittade ett klassiskt recept i en urgammal dansk husmorsbok.
I eftermiddag ger jag mig på æppeltrædet.
Noreg, Norge, Gonorrè
byen och køpa grønsaker åt mig. De spiser ju bara kjøtt hær!
På vægen hit såg vi:
- en folkabuss fylld med sovande asiater
- två ælgar på ett pickupflak
- en norsk ornitolog
- en jættetjock tulltjænsteman
Næ, no er det dags att bråka med lokalbefolkningen.
Sjukdomar
och inte så öm i hjärtat. Då skulle jag rätt ut vråla:
ÄLSKAR ELLER ÄLSKAR INTE VAD SÄGER DU?
Men jag vet ju, att såras jag så blöder jag ihjäl. Min själ lider av hemofili.
För att bota mig simulerar jag logorré,
bara för att få göra något.
Mårten säger:
may it seem like it's good or bad things,
we do in our quest fo love. Most of the time
I don't even think that we are conscious of this
though, and in my less bright moments
I don't even think we find
this love we are looking for
