Fiktion;
"Vi är alla rymlingar", sa hon, när jag på hennes pakethållare fördes från skolbyggnaden.
"Skillnaden mellan oss och dem, är att vi rymmer så att det syns. De andra gör det i hemlighet. Vi är dåliga på att
vara hemliga, men vi är modiga, eller hur?" Jag sa inget. Jag sträckte ut armar och ben mot oktoberluften, lät mig lyftas av henne och cykeln.
Eller hur. Hon visste att jag inte kunde säga emot henne.
Hösten var grå, cykeln röd, hennes strumpbyxor matchade mina när vi gick mot folkströmmen. "Du är fin i det här ljuset", sa hon, jag sa samma sak, fast tystare. Jag sa att hon är finare, att hon är det finaste som finns i alla ljus.
Men det hörde hon aldrig och fick aldrig veta.
Det här var inte enda gången, det här var en på miljonen då vi marscherade från plikterna med högburna huvuden.
Hon sa att vi följde våra instinkter, men det enda instinkterna ledde till var kaffe på samma café som alltid.
Där, däremot, tog drömmarna vid. I söndersuttna soffor planerade vi framtiden. Redan då visste hon allt som skulle hända, även i mitt fall. För det var alltid vi. Du och jag fanns inte. Det var bara vi.
Jag beundrade henne så mycket. Hon var allt jag aldrig skulle bli, jag var allt hon aldrig har varit. Det fanns inte en populärmusikstext hon inte kunde citera, inte en film hon inte sett, inga böcker hon inte hade läst, eller i alla fall läst om.
Sa jag "Keats och Yeats är med mig", sa hon "men Wilde är med mig, så jag vinner".
Sa hon "jag spinner mig in i solen" sa jag "som en fluga i bärnsten".
"Det är det här som gör oss perfekta för varandra" sa hon.
Då hade jag inget att säga. När det var hennes egna ord fanns aldrig något jag kunde tillägga.
Man tror att vänskap varar för evigt. Det gör den också, men är dock ständigt föränderlig.
Den kan bli suddig i kanterna, eller skapa vakuum, eller göra dig explosiv eller liten eller enorm.
Hon gjorde mig vild och explosiv, gör mig fortfarande.
Vi kommer att vara för evigt, men inte i samma skepnad som då. Vi är som molnen vi vi längtade efter,
för varje minut blir vi något nytt och något annorlunda, och förs steg för steg lite längre bort från varandra.
Nu är vi annat; jag ett cumulus, hon ett fjädermoln, på varsin latitud.
Vi kommer inte att glömma det åskväder vi en gång var.