BÖJA SKEDAR

Jag har fått en till diagnos. Eller, nästan i alla fall. Jag ligger i förstadiet till social fobi.
Jag har ju noll problem med att ställa mig på en scen och blotta min själ för 500 främlingar, men när det kommer till att lämna mobilen på lagning eller köpa nötter på Hemmis eller fråga busschauffören om vägen, då tar det tvärstopp.
Psykologen säger att det är bra att jag är medveten om mina hinder och fobier. Då har vi något att jobba med.
Men nu vet jag inte vad som är diagnos och vad som är spöken.
Jag var hos tandläkaren idag. Jag har aldrig varit rädd för tandläkaren, men i morse blev jag plötsligt panikslagen och ville absolut inte gå dit. Samtidigt vet jag att jag måste dit, och jag är ju inte rädd, egentligen.
Psykologens ord smög igenom min hjärna hela vägen på väg till tandläkaren. Social fobi.
Jaha, då vågar jag ju tydligen inte sånt här. Bäst jag blir rädd. Eller?
Nu, en timme efter tandläkarträffen sitter jag på biblioteket och vet inte var jag ska.
Nu är jag rädd på riktigt. Jag har glömt att ta medicinen. Helvete. Allt kan gå fel.

Det blir så tydligt när jag svackar. Jag har inte köpt någranya kläder på jagvetintehurlänge,
minst tre, fyra månader. Min politiska ställning gör det också oförsvarbart att handla på Sveriges största klädkedja.
Men, på något sätt så hann jag inte ens fundera över moralen innan jag stod utanför butiken med ett CoS-designat linne och ett ännu tommare konto. Jahapp. Jag gick vidare i gråskalan.

Om en timme slutar Alex. Han ska få en fin blandskiva av mig.
Jag har saknat honom. Jag har saknat de flesta under den här månaden då jag inte har träffat någon utanför skolan. Men jag har behövt det.
Jag kanske börjar komma tillbaka nu, men jag lovar inget. Som vanligt.