BÖJA SKEDAR

Jag och Femman skulle könsbestämma våra kaninungar. Glada i hågen öppnade vi buren. 

Där låg kaninmamman blodig och likstel. En av ungarna satt på hennes mage och kikade nyfiket på oss.

Det blev Femmans först möte med döden, om man bortser från alla dessa fåglar som då och då likt kamikazepiloter störtar mot våra fönster med huvudet före.

Han grät såklart. Jag och Mamman gjorde i ordning en liten temporär grav åt kaninmamman. Vi la henne under en gran och täckte över med grenar och snö. Rävfamiljen vid Prästsjön kommer att bli glada och mätta.

Jag tror inte att barn ska skyddas från döden. Det är ju klart att man vill skydda sina små från smärta, men att försöka skydda dem från det mest naturliga av allt, det går inte. Och jag tycker inte att barn ska få se på bilder av sönderslitna palestinska kroppar, eller spela vidriga skärmspel som går ut på att radera "fiender", men någon gång måste man börja fundera på det här med livets början och slut och fortsättning. Man ska begrava fåglar och humlor och katter och rävar, trösta och tala om saken. Barn är inte dumma. De lever, och ska dö. Som allt annat.

Amerikanska filmproduktionsbolag är mästare på att dölja döden. Och om någon dör, så regnar så alltid. Konsekvensen blir allt som oftast hämndbegär hos huvudpersonen. Jag tror inte att det är nyttigt någonstans.

De flesta dödar går inte att hämnas. Om man hämnas en död, så är döden fel.

Döden är inte fel. Den är sann.

Tillbaka till kaninerna.

Vi hade alla hårbollar i samma bur, både ungar och pappan och mamman. Och ja, det var dumt, men skyll inte på mig. Jag skyller på mina slöa päron, det kan ni också göra.

Så förmodligen var det kaninpappan som bet ihjäl kaninmamman. Han försökte nog ge sig på ungarna, och mamman försvarade dem nog utifrån sin modersinstinkt. Det är inte barbariskt, det är naturligt. Ungefär som heterosexualitet. Eller patriarkatet.

Nu har vi byggt en ny bur åt ungarna. De är alla honor och mår bra och är söta.

Slutet gott.