BÖJA SKEDAR

Idag fick jag panik på offentlig plats, det var faktiskt länge sedan nu. För att vara jag, alltså.

Det var sjukhus och ändrade vägar, kulvertar och trappor och mitt bland alla vardagligt målmedvetna fulkomligt normala människor stod jag och visste inte var jag skulle gå. Så jag stannade vid en dörr och stod där tills mamma kom och hämtade mig.

Vuxen och handlingsförlamad av panik. Ekvationen går inte ihop, inte i mitt huvud.

Fast där är det sällan något gör det alls.

Men jag kom fram till kemlab i alla fall och lämnade en del av mig själv till stadens största institution.

På måndag får jag telefonsamtal, provsvar och recept. Jag ska få medicin mot min labila personlighet.

Jag vet inte vad som kommer att hända sen, men jag hoppas ju såklart på något bättre än det här.

Jag hoppas jag slipper vara rädd.